20 marts 2013

Löneutvecklingen i medlemsstaterna i den Europeiska Unionen uppmärksammas i stigande grad i förbindelse med koordineringen av den ekonomiska politiken. Den Europeiska kommissionen har nyligen förespråkat att löneutvecklingen i Europa blir övervakad genom samarbete i ett trepartsorgan på europeisk nivå. Det finns all anledning att utgå från att en sådan övervakning skulle innebära påverkan från kommissionens sida på områden som tillhör arbetsmarknadens parters ansvar och självständiga rättighet. Ett sådant förslag kan endast tillbakavisas å det bestämdaste. En situation där någon annan än varje lands arbetsmarknadsparter har ansvaret för, eller är delaktig i, fastställelse av löneutveckling och lönenivåer kan inte på något sätt accepteras.

På en väl fungerande arbetsmarknad agerar självständiga parter – fackföreningar och arbetstagarorganisationer – som under lång tid arbetat fram och förfinat spelregler för detta interagerande. Kollektiva förhandlingar och ingående av kollektivavtal är ett av fundamenten för dessa relationer, och utgör också de viktigaste verktygen för att säkerställa trygghet för arbetstagare. För att kollektivavtalssystem ska kunna fungera måste parterna vara autonoma och kunna agera helt av egen kraft och på eget ansvar utan inblandning av något övervakningssystem.

Kommissionens förslag indikerar att dess uppfattning är att fackföreningar och arbetstagarorganisationer inte agerar ansvarsfullt och framåtsyftande när det gäller ekonomiska överväganden. Ett av de skäl kommissionen anger för att ett övervakningssystem skulle behövas är att detta kunde göra att löneutvecklingen bättre skulle spegla produktivitetsutvecklingen. Denna inställning är svår att förstå. Att fastställa produktivitetsutveckling är en av de viktiga delarna i den ekonomiska analys som parterna gör inför fastställande av vilket löneutrymme som finns. Ett ansvarsfullt agerande är självklart; det finns ingen önskan från någon av parternas sida att försvaga företagens konkurrenskraft, vilket skulle försämra möjligheten att bibehålla stabila arbetsmöjligheter. Som ett exempel på det ansvarsfulla sätt som fackföreningarna ser på detta kan nämnas att det inom den europeiska industriella fackföreningsrörelsen sedan länge används en lönekoordineringsregel för att analysera tidigare löneutveckling, och ge underlag för framtida lönekrav. Grunden i denna regel är att skäliga lönekrav ska utgöra summan av inflationen och de anställdas del av produktivitetsökningen.

Vidare är det tydligt, att kommissionens intentioner, när den inkluderar uttalanden i sina rapporterom att modernisera lönesättningssystem, utöka flexibilitet samt att göra det lättare för företag att slippa bundenhet av kollektivavtal, är att harmonisera löner på lägsta möjliga nivå. Varje försök från den Europeiska kommissionen att blanda sig i lönesättningen och att förespråka en nedåtgående harmonisering av arbetskraftskostnader är oacceptabelt för oss.

Vi ställs också inför det faktum att kommissionen för in diskussionen om att reducera minimilönenivåerna som en regulator när det gäller att få fram ökad sysselsättning. Detta resonemang är ekonomiskt oansvarigt. Ekonomisk tillväxt, och därmed minskad arbetslöshet, genereras inte genom nedskärningar och lägre lönenivåer. Ett sådant agerande leder till försämrad köpkraft och till nedskärningar i den sociala välfärden i ett läge där man istället borde ta till åtgärder som stärker köpkraften för att stimulera den ekonomiska tillväxten.

Genom sina propåer angriper kommissionen existerande nationella minimilöne-system i en rad länder. Både system med lagbestämda minimilöner, och system med kollektivavtalade minimilönenivåer har tillkommit i enlighet med den praxis som gäller i olika länderna, och är bäst anpassade till den situation som råder i dessa länder.

Lagbestämda minimilöner som finns i de länder som önskar sådana regler, kan vara ett gott redskap för ett låglöneskydd där. Vi finner det inte relevant att i de nordiska länderna använda ett sådant system. De i Norden existerande avtalsmodellerna bidrar adekvat och effektivt till att förbättra de lägst avlönades situation. Vi tillbakavisar mot denna bakgrund också alla eventuella förslag om ett faktiskt europeiskt minimilönesystem.